Arvet efter Glenn

Glenns pôjk till Blåvitt. Varje gång Blåvitt signar en avdankad (nåja, det kanske inte stämmer den här gången) hemvändare så känns det som att han kommer hem. Alla håller vi ju på Blåvitt innerst inne – det uppstår bara stunder i livet då vi glömmer av det för en stund och tar tvivelaktiga beslut som att spela för en bondeförening (Iiijäff Älfssbörjj) eller tvivelaktiga föreningar utan tradition med enbart våldsamma tonåringar och kvällstidningar som supporters. Välkommen hem Glennsson!

Flyttad

Nu har jag flyttat igen. Förvisso bara till en större lägenhet i grannhuset, men efter att ha bott på samma ställa i 20 år så har jag nu flyttat fyra gånger på lika många år och kommit fram till att jag hatar att flytta. Jag vill inte vara med om att bära vår förbannade bokhylla och otympliga säng en gång till. Nästa gång flyttar vi till ett hus på landet och då ska jag ha möbelbål på bakgården här hemma.

Den här gången har jag förresten svurit att hålla rent och fräscht här i lägenhet under hela min vistelse och inte bara de tre första månaderna. Vi får väl se hur det går...

Som ett TV-avsnitt

Homer säger det bäst i början av filmen: ”Why pay to see something that you can see for free on TV?” Det är lite så jag känner när jag lämnar biografen. Man känner igen dramaturgin, man har hört skämten förut (åtminstone känns det så) och till min besvikelse så blev jag inte överraskad. Det var som vilket TV-avsnitt som helst. TV-serien tappade sin charm för mig för ungefär 5-6 år sedan. Efter att slaviskt tittat varje dag efter skolan på högstadiet tröttnade jag som man gör när någonting blir urvattnat och gammalt.

Konceptet må inte hålla på vita duken men jag måste ändå dra på läpparna vid flera tillfällen och precis som med TV-serien så finns det de där lysande passagerna som jag bara måste älska. Spiderpig-melodin kommer jag t.ex. att gå och nynna på flera dagar framöver.

3/5

En månad som gift

Igår var det en månad sedan jag gifte mig. Det är märkligt. Jag trodde jag skulle bli stor och ansvarsfull när jag nu registrerat partnerskap i kyrkan. Det började bra. Jag städade, lagade middag, gick och la mig i tid och spelade endast måttligt med datorspel i två dagar men sedan brast det. Jag vet inte vad det var men jag tappade allt jag höll på med och satt uppe och spelade World of Warcraft inpå småtimmarna och åt chips. Allting var som vanligt igen. Jag tänkte, efter bröllopsresa när valpen kommer - då blir jag stor.

Bröllopsresan kom och så gjorde också valpen. Det var roligt att ta hand om den i ungefär 22 minuter sedan hade den diarré på golvet och jag ledsnade och satte mig och läste George R.R. Martins fantasyepos A Song of Ice and Fire: A Feast for Crows istället. Och så gick tiden och jag var åtterigen upptagen med att fly verkligheten på olika sätt för undvika arbete och ansvar samtidigt som valpen sakta växte sig till ett allt större och vildare monster som aspirerade på att ta kontroll över hela min vardag men jag ignorerade den kallt. Ingenting kan ändra på mig, varken bröllop eller valp; nu står hoppet till att en unge skulle förändra allt. Jag skulle bli en utomstående förälder. Det är jag säker på.

Här kommer förresten även en bild från bröllopet för alla er gynnare som var där eller sket i att komma.

Mitt liv med hundar

Fram till för några veckor sedan då vi enbart hade två små shih-tzu hundar här hemma så tyckte jag det var toppen med hund, men i och med vårt senaste tillskott till familjen; den lilla shetland sheepdog-vandalen Sansa så börjar alltmer att känna igen mig i Larry Davids visdomsord angående att leva ihop med hundar: "It's like having a bum living in your house."

Men hon är rätt söt ändå, bajs på mattan, sönderbitna fötter och kiss i sängen till trots.

Metal Town 07

Det började med att vi missade Candlemass till min stora besvikelse. Det hade annars varit en av dagens höjdpunkter att se Doom Metal mitt på ljusa dagen under solsken. Istället ramlade vi in mitt under Entombeds spelning. Entombed bjöd som väntat på solid döds och vi fick dessutom glädjen att höra två spår från Left Hand Path; min allra första dödsmetall skiva (vilka minnen). Supposed to Rot blir en höjdpunkt att minnas från den här dagen.
Efter Entombed gick Metal Town in i en drygt en och en halv timma lång svacka. Nu-metallarna Ill Niño avlöstes av de lokala förmågorna Hardcore Superstar. Jag, Fredrik och Daniel gick till öltältet och smuttade på våra livs dyraste starköl (70 spänn, sug på den) och fällde en och annan syrlig kommentar rörande kvaliteten på underhållningen. Men svackan skulle inte vara länge för snart steg Luleås finest (och det riktiga hardcore bandet) Raised Fist upp på scenen och röjde på ett sätt som skulle visa sig oöverträffat för resten av dagen. Vilken energi!

Jag hade väntat mig ytterligare en svacka när Mustasch klev på. Jag har svårt för deras dieseldoftande raggarhårdrock men de visade sig vara ett riktigt trevligt liveband. Sångaren bjöd på riktigt trevligt mellansnack och charmade en stor del av publiken. Meshuggah kom att bli en stor kontrast mot Mustasch. Jag har alltid tyckt att de har varit ett intressant men svårlyssnat band på skiva och vad nyfiken på hur det kunde låta live. Det var svulstigt, blytungt och sångaren bjöd på den mest extraordinära form av headbanging jag någonsin skådat. En riktigt bra konsert med ett band som jag fått lust att återigen försöka lyssna in mig på igen.

Efter Meshuggah var det dags för min främsta anledning att närvara vid årets Metal Town: Mastodon. Det mest intressanta och förmodligen bästa metalbandet just nu. Skivorna Leviathan och Blood Mountain är bland det bästa jag har hört alla kategorier. Med sin proggiga, flummiga och litterära metal är de det band som jag lyssnar på flitigast just nu. Senast jag såg dem på Ullevi 2005 som förband åt Iron Maiden så kämpade de med dåligt ljud och en publik som inte riktigt verkade ta till sig deras svårlyssnade musik. Den här gången är publiken mycket bättre med på noterna. Mastodon väller in på scenen, hälsar artigt och levererar. Varje låt är en upplevelse och berättelse att försvinna; det är precis som att lyssna på dem på skiva i den mening att varje gång man lyssnar på en av deras låtar igen upptäcker man någonting nytt. Deras timme försvinner fort och när mästerliga avslutningen Blood and Thunder tonar ut vill jag bara ha mer. En timme med Mastodon är på tok för lite.

Mastodon följs upp av Machine Head på stora scenen och Marduk på lilla. Det blir ett irrande mellan scenerna, men inget av banden utmärker sig för dagen och jag har fortfarande Mastodons finlir på tankarna och står och trampar i takt till Mastodons The Wolf is Loose när Marduks sångare bjuder sig själv och publiken på (gris?)blod.
Slayer var naturligtvis kvällens stora namn och var sist ut. Kanske var det för att jag var trött vid det här laget eller för att de gjorde en ganska slätstruken spelning men jag blir lite besviken på vilken tråkig och standard show ett band av deras kaliber bjuder på. Jag hade förväntat mig röj men istället blir det ganska stelt. Jag får i alla fall höra Raining Blood och Angel of Death innan jag går hemma. Jag hade fått vad jag kom dit för.

I övrigt var det trist att missa Nine, Sonic Syndicate och Cult of Luna som krockade med andra akter.

Kvällens höjdpunkter:

1. Mastodon
2. Raised Fist
3. Meshuggah
4. Entombed
5. Mustasch