Ät mitt skägg

Igår patchades Warhammer betan till 4.1.1 vilket blir release-versionen som jag förstått det. Den ogiltigförklarade delvis några av mina invändningar. Lite animationer, grafik osv. har spetsats till och spelet stridssystem har tagit ytterligare ett steg framåt. Fortsätter man i den här riktningen nu så ser det här riktigt bra ut nu.

Nu ska vi slåss!

Imorgon åker betan ner och förberedelserna för release sätter igång. Frågan är bara hur bra Warhammer Online är och vilken typ av framtid det kommer gå till mötes.

Till att börja med vill jag drista mig att påstå att Warhammer Online är bra. Det är rentav riktigt jävla bra. Men kommer spelet bara vara kul i några veckor/månader och kommer det att bli helt öde efter en tid som vissa andra försök på marknaden? Omöjligt att säga något om, även om många Internet profeter redan fällt sin dom och antingen proklamerat tronskifte på mmorpg-tronen. Arthas ska bort innan han ens riktigt hunnit komma tillbaka helt enkelt. Andra viftar undan spelet som en bagatell, en kopia som bleknar i jämförelse med Blizzards gigant. Det går naturligtvis inte att säga något om det. Likväl ska jag delge er mina åsikter, vilka naturligtvis är fullkomligt irrelevanta, men jag gillar att uttala mig. Sålunda följer min profetia och mina intryck:

Först och främst vill jag påstå följande: Ingen som trivs med World of Warcraft som det är idag kommer att lämna det för Warhammer Online. Därifrån kommer enbart de komma som tröttnat på Blizzards sätt att närma sig det vi älskar mest: PvP. Några av er älskar arenan, e-sport ambitionerna och den eviga jakten på honor points och bättre rating. Det som jag, och många med mig, ställer sig frågande till är om det verkligen är den snarast sportliknande aspekten av World of Warcrafts PvP som är det roliga i PvP när allt kommer till kritan. Nej, naturligtvis inte. PvP i ett fantasy mmorpg handlar naturligtvis om krig, objektiv och ännumer krig där man dunkar in skallen på dvärgar samt dinerar på deras skägg och dricker deras blod. Det handlar om plundring, svärd, drakar, demoner, plötsliga explosioner, kaos och en känsla av episkhet bortom den lila färgen på din säsong 2 dolk eller vad du nu använder när du ger dig ut på kattjakt runt pelarna i det som ska likna gladiatorspel. Det handlar om att besegra din fiende, trycka tillbaka dem och vinna ära bortom den som kan mätas i form av personlig rating. Det handlar om att segra eller bli besegrad. Vad jag försöker förmedla är: får det lov att vara lite dvärgfläsk till mjödet? Hur låter det? Bra? Då kanske du kommer gilla det här spelet eller i alla fall stå ut med dess barnsjukdomar (för det har det) och ta dig tid med det.

Men låt mig då åter anknyta till den poäng jag försöker slå an i inledning av ovanstående stycke. Gillar du WoW och PvP:n där kommer du att stanna där för att det spelet är fantastiskt välpolerat och välgjort. I samtliga betor/previews jag varit med i har jag märkt av det som även kommer att bli symptomatiskt nu, och det är att efter såhär många år med World of Warcraft så har folk svårt att sätta sig in i och vänja sig vid att hantera ett nytt interface med medföljande stridssystem osv. World of Warcraft har med åren i mina ögon förvisso förlorat lite av sin känsla, men har i gengäld bara blivit bättre och bättre i fråga om kontroll och hur spelet responderar och interagerar med dig som spelare. Det är ett levande, välpolerat och fantastiskt bra spel. En mmorpg-institution på sätt och vis. Många kommer att testa WAR, tycka att striderna är klumpiga och svårhanterade och kasta det ifrån sig. Varför ta sig tid att sätta sig in i ett nytt tänkesätt när man redan har ett man är bekväm med? Det kommer inte att hända så till vida du inte är missnöjd med något. Följdfrågan som blir intressant att reflektera är huruvida World of Warcrafts UI och stridssystem är genialiskt eller om det handlar om en vana, för är det någon som är gemensamt för alla typer av rollspel är att de tar tid att sätta sig in i och ta till sig hur systemet fungerar. Att vi inte förstår det behöver inte betyda att det är dåligt, men däremot finns det ingen anledning att sätta sig in i något man inte upplever att man behöver. Det är även min åsikt att Mythic gör en förlust på att göra sitt interface och anslag så pass likt det i World of Warcraft att man till slut börjar leta efter detaljerna från senare nämnda spel bara för att känna sig handikappad av att de inte finns där. Det ska inte heller glömmas att man i WAR gjort det möjligt för spelare att göra egna addons osv. precis som i WoW och att mycket av vad som är bra i WoW är addons gjorda av spelare.

Men nog om den omöjliga, eviga och oundvikliga liknelse vid WoW. I sanningens namn har det här spelet fler likheter med Dark Age of Camelot. Vad är egentligen styrkorna i det här spelet? Först och främst: KRIG! Det här är krig och full fart från första stund. Allt du gör, om det är quests, public quests, scenarios, siegebattles osv. påverkar din realm i deras krig mot den andra realmen. Du är i allra högsta grad relevant och involverad från första stund. Det är en känsla som hänger över hela spelet och loren gör sig trovärdig och påmind genom att all gear är klassunik, alla raser har egna klasser osv. När du ser en kutryggad figur i en sliten robe utsmyckad med fetischer och med en döskalle i ena handen och offerkniv i den andra så behöver du inte kolla vad det är för klass genom att föra musen över den; det är en zealot och det syns på flera kilometer. Det är sådana saker som bidrar starkt till känslan av det är vi mot dom. Destruction mot order. Och nej, i det här spelet lär inte destruction helt plötsligt få Warrior Priests i en expansion. De skenheliga snubbarna med latinskt klingande namn håller sig på sin sida och predikar.

Något annat centralt är att många välkända och bra element från andra mmorpg går att känna igen. Tome of Knowledge påminner mig om det enda jag gillade med Lord of the Rings Online t.ex. Det här är kryddat med en gnutta innovation. Public quests är fenomenala i all sin enkelhet. De är roliga, korta och du kan vara med och bidra så länge som du känner för, allt fortföljer utan dig (inget dåligt samvete när du måste lämna mitt i instancen för att frun vill använda datorn). Tanks och healers är inte livsnödvändiga heller. Framförallt är de nästan lite rättvisa i fördelningen av loot som dessutom är bra. De måste upplevas. Medan man gör Public Quests får man även influence poäng, vilket fungerar som en egen levelbar med tre olika nivåer för varje questområde, så om du inte fick nån loot under public questarna för att det var så många där när du körde men ändå uppnådde nivå tre på influencebaren så har du potions, ny utrustning och vapen att hämta ut från questområdets Rally Master. Samma sak gäller renown som också har en egen levelbar och är något som växer i takt med att du deltar i RvR. För varje renown rank du når har du fin gear att hämta ut. Kort och gott: spelet är belönande (kanske i överflöd) och det finns möjlighet för även den som bara spelar korta stunder åt gången att åstadkomma något vettigt. Det finns saker att göra hela tiden, levlandet bara sker utan att jag tänker på det.
På diverse spelforum har det gnällt och gläfsats om att striderna i WAR är långsamma och att det inte går att springa igenom folk förstör upplevelsen. Det här upplevde jag som något positivt. De långsammare striderna öppnar mer för ett strategiskt, övervägande tänkade hos en seg person som jag själv; du är inte utlämnad åt dina reflexer. Att inte kunna springa igenom motståndare i PvP ger en ny dimension av taktik till den som är van vid att ha rogues i World of Warcraft omkring-flaxande. Inte nog med det, om din karaktär är caster flyttar den sig automatiskt i sitt targets riktning för att kunna fullfölja sin spell. Underbart.

Klassbalansen var något som jag hade förväntningar på innan jag testade spelet, men nu inser jag att i det här spelet är det taktik, gruppspel och samarbete över allt som gäller även om det naturligtvis ges möjligheter till lite 1v1 ute i världen. Balansen är dock skapad utifrån RvR-strider.

Men… det här spelet är naturligtvis inte definitionen av perfektion. Långt därifrån.

Den främsta problematiken ligger i hur karaktären responderar och svarar mot kommandon. Här spökar World of Warcrafts smidighet i allra högsta grad om man är van vid den. En annan stor brist här är avsaknaden av animationer. Det kan ibland vara svårt att se vad någon kastar för spells, utför för färdigheter osv. då ljudet och grafiken hittills är sparsmakad på den fronten. Framförallt healingklasserna upplevde jag blev lidande, vilket delvis också beror på att det inte finns något bra interfacestöd för healers ännu i stil med geniala healbot till World of Warcraft. På sätt och vis förs tankarna till World of Warcraft anno 2005. Det här verkar dock vara något som utvecklarna medvetet arbetat mot att patcha bort.

Grafiken verkar vara något som man också vill lägga ner tid på i patchandet och det kan behövas. Händelser och varelser som renderas ett visst avstånd från en själv upplevs som väldigt ryckiga (inte laggiga). Det här kan jag framförallt störa mig på i större RvR sammandrabbningar. Tydligen har man i betan inte heller lagt till det högsta performance-alternativet, vilket ska bli intressant att bevittna så småningom.
Till release befarar jag att destruction på många realms kommer att få ett starkt övertag populationsmässigt då det verkligen märks att Mythic har lagt ner mer tid och kärlek i de raserna. Och jag förstår att folk vill spela destruction. Vem vill vara indie-poppare eller synthare när man kan vara en cool hårdrockare?

Och så ska vi inte tala om de kvinnliga alverna framförallt. Varför ska alltid kvinnor porträtteras som porraktriser i sådana här spel? Ledsamt. Jag hade hoppats på lite kurage på den fronten.

Kommer jag spela Warhammer om fyra år då? Det hade varit trevligt om det blev så bra.

Porten vid vägens slut

Trädgårn, 8:e september 2008. 12 år senare. At the Gates på hemmaplan för sista gången någonsin. Det borde vara vemodigt, men istället är det bara underbart. Det är som att den förlorade sonen hittat tillbaka för ett sista, evigt farväl för den här konserten är ett så mycket mer värdigt sätt att minnas det band som för alltid kommer att representera den underbara death metal som en gång kom ifrån Göteborg.

Tompa Lindberg skiner som en solstråle och dödsrosslar ljudligare, intensivare och mer ondskefullt än när det begav sig på tidigt 90-tal. Alla är muntra och glada. Det går knappt att tro att det är en death metal konsert. De givna klassikerna från Slaughter of the Soul radas upp en efter en, smäll efter smäll. Höjdpunkten blir den för kvällen helt suveräna Terminal Spirit Disease.

Tack At the Gates, ni var och förblir bäst på döds!

Bloodbath - Wacken Carnage

Ep:n ”Unblessing the Purity” som kom tidigare i år vittnade om ett Bloodbath som blickat mot USA och tagit ytterligare ett steg mot en mer modern death metal. Inte för att den ep:n var dålig, utan jag ser snarare fram emot höstens nya album med stor tillförsikt att det kommer att bli någonting riktigt bra. Den här live dvd:n vittnar däremot om ett lite annorlunda Bloodbath, ett med Dan Swanö, som får mig att minnas hur det var att låsa in sig i pojkrummet och lyssna på Entombeds ”Left Hand Path” och tycka att det var den elakaste och coolaste skiten i världen. På sätt och vis är det väl fortfarande kanske så. Den här uppsättningen av Bloodbath som spelade på Wacken 2005 för tankarna till tidiga Entombed och Dismember. Det är däremot inte som kopior jag ser dem utan snarare som jämlikar till denna death metal kanon, för trots de få spelningar och skivsläpp som kommit från ”death metal elite” så har de levererat mycket av den bästa death metal jag har hört på senare år, vilket naturligtvis beror på att jag inte följer genren lika flitigt något mer.

Den här liveupptagningen är dessutom en av de bättre producerade jag sett på ett bra tag. Kameravinklarna är varierade, bilden tydlig och framförallt låter Bloodbath ruskigt jävla bra. Det som framförallt blir påtagligt för mig är att få vrålar som Mikael Åkerfeldt. Inget ont om Peter Tägtgren, men Åkerfeldt gör spåren från ”Nightmares Made Flesh” mer än rättvisa. Och återigen kan jag inte annat än önska att få höra mer av Åkerfeldts growlande och mindre av hans smörsång i Opeth. Höjdpunkter av spelningen blir annars utöver självklara favoriter som ”Brave New Hell”, ”So you Die” och ”Eaten” att man drar av samtliga tre spår från debut ep:n ”Breeding Death” från 2000 och just titelspåret från den köttar loss ordentligt. Det enda negativa blir inramningen. Trots småmysigt mellansnack från en ondskefullt trevlig Åkerfeldt och scenkläder som tagna ur en splatterklassiker så vaknar inte riktigt publiken utan är sådär typiskt festivalaktigt småseg, och Bloodbath i solsken känns dessutom inte riktig rätt.

4/5

Satyricon - My Skin is Cold

Spelningen på Metal Town i somras blev en uppvisning långt bortom vad jag hade förväntat mig. Det var ett Satyricon i högform. Satyr såg ut som den djävulsorm han låter som, hittarna haglade som helvetesregn och mysfaktorn var på hög nivå. Att man sedan i olika magasin och på Internet kunnat läsa om hur Satyr slår sig för bröstet och hävdar att nästkommande skivan kommer att vara något utöver det vanliga, då är det inte utan att förväntningarna skjuter i höjden.

”My Skin is Cold” ska vara första smakprovet från den nya skivan. Ett stycke som de även drog av på Metal Town, men som jag i all ärlighet tyckte var en av de svagare punkterna på en annars riktigt bra spelning. Tyvärr infinner sig åter mina problem med Satyricon på skiva. Ljudet är understundom repetitivt burkigt (som sig bör antar jag) och Satyr låter lite mer som en robotorm. Det låter black metal utan hjärta och rock utan blod, men inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt alla gånger. Efter några genomlyssningar känns det hela som en förlängning av de mer anonyma spåren på ”Now, Diabolical”. De två svårtåkomliga spåren ”Live Through Me” och ”Existential Fear-Questions” låter så som svårtåtkomliga spår ofta gör; anonyma och förståeligt nog platsade de inte in på ”Volcano”.

Som jag fruktat på förhand så blir det först på livetagningen av ”Mother North” som jag börjar nicka gillande. Det är inte utan att jag skäms lite för att storheten i det här första smakprovet går mig förbi, och istället sitter jag och diggar black metals svar på ”Enter Sandman” ackompanjerat av blåsarrangemang ovanpå allt.

2/5

En studie i skägg

De senaste veckorna har jag inte bara förälskat mig i den underbara bluesiga hårdrock som Clutch förmedlar utan även i frontmannen Neil Fallons skägg. Det är ett perfekt skägg. Precis ett sådant som jag skulle odla om jag inte hade så ljust och ojämnt växande skägg själv.

BS

Nu är han här igen. Lika punktlig som tomten om julen eller Anders Lundin på Skansen vid den här tiden på året. I två dagar intar han Göteborg och på Avenyn och Ullevi gör kulten sin röst hörd; de mässar om att springa fria, vara född i USA och talar i tungor texter utan innebörd. I tidningen kan man läsa och se exempel på denna idolatri och om sina huvuden har de unga männen lindat stjärnbanéret. Det är den nya tidens fördärv.

Vem är det då undrar ni? Det är han som ingen annanstans i världen är så dyrkad. Mannen i jeans och väst. Det är Bruce, det är Bruce. Nu är han här igen och jag säger er, det är osunt.

Metaltown 08

De senaste veckorna har jag känt att årets Metaltown inte skulle leva upp till fjolårets av två anledningar. För det första så kände jag mig lite lurad över hur man lagt upp schemat nu när man har två dagar att förfoga över. Schemat den första dagen var riktigt tunt. Det enda man hade att erbjuda var avdankade Cavalera bröder, tunnhåriga Nifelheim bröder och en tjock Dave Wyndorf. Graveyard hade förvisso varit intressanta att höra, men inte tillräckligt för att motivera en formidabel latmask som mig själv med en bit att färdas för att komma till Sveriges framsida för en helkväll i hårdrockens förtecken. Under den andra dagen fanns dock en del godbitar att se fram emot, framförallt Converge och Opeth. När Opeth ställde in kändes det som att man pröjsat tusen spänn för en Converge konsert i 45 minuter, vilket de förvisso är värda så i efterhand ställer jag mig oförstående till min egen gnällsång. Besvikelsen grundade sig förmodligen först och främst i urvalet av band i år. In Flames, Dark Tranquillity, Soilwork, Sonic Syndicate osv. och på det tillkom dessutom Avatar som ersatte Job for a Cowboy. Det är för mycket schlagerdöds på kort tid. Jag förstår att In Flames är huvudakten och hålls som ett av världens största metal band alla kategorier just nu osv., men hela prylen med Göteborgssoundet har drivits för långt. Det är uttjatat och det är trist. Någonting som jag verkligen gillade med förra årets Metaltown var variationen. Mastodon, Cult of Luna, Meshuggah, Raised Fist, Entombed, Marduk och Slayer borgade inte bara för kvalitet utan även variation.

Som vanligt när jag är negativt inställd så blir jag motbevisad och på vilket sätt jag blev det! Dagen innehöll en leverans av det brutalare slaget och tre överraskningar. Av de ovan nämnda band som anses representera det så kallade Göteborgssoundet så tycker jag att Dark Tranquillity har åldrats bäst. Som tonåring i Göteborg under slutet av 90-talet var band som In Flames och Dark Tranquillity bland det mest spännande som fanns att lyssna på och man var stolt över Göteborgssoundet. Sedan dess har det dock utvecklats i tvivelaktiga riktningar. Medan In Flames låter alltmer som Kent så har dock Dark Tranquillity utvecklats med en annan värdighet i mina öron. Även om jag inte lyssnar på dem aktivt något mer så är det alltid roligt att se, höra och läsa om dem och kanske är det framförallt på grund av frontmannen Mikael Stanne som var i högform igår. Det är nästan så att hans breda leende och muntra mellansnack överglänser musiken, men det gör inget; det är lätt att ryckas med när Stanne drar igång. Låg volym till trots och gitarrljud som i vågor blåser bort mot Stena Line båten visar Dark Tranquillity god form och bjuder bl.a. på ”Punish my Heaven” som blir något av ett crescendo.

Efter Dark Tranquillity var det dags för ytterligare en tralala-dödsakt i form av Soilwork, men det vetefan om de är så death metal något mer. Det finns stunder som påminner om death metal i musiken, men jämför man det här med en mer klasssikt ljudande death metalakt som t.ex. Torture Divsion vars spelning jag bara såg slutet på, så finns här absolut inga likheter. Det är lustigt med etiketter på musik ibland. Det finns en skiva som Soilwork gjorde nån gång och som hade en bra låt som jag hade i min gamla mp3-spelare, men nu minns jag inte vad den heter. Jag stod och väntade en stund på att den skulle komma, men tröttnade snabbt och gick och åt istället. Resten av konserten såg jag från sittplats med en vy av en bajamaja som täckte hela bandet utan en gitarrist som i alla fall såg ut att ha riktigt trevligt.

Finntroll bjöd kanske på kvällens bästa mellansnack. Fraseringar som ”Nu ska vi gå långt tillbaka i tiden… till nattens vidunder… till berg!” med en guttural finsk brytning var stor underhållning. Blandningen mellan black metal och folk musik känns något lökig, i synnerhet när man är dåligt insatt i bandet som jag är, men det var ändå charmigt världsfrånvänt på något sätt. Texter om troll som äter människor och låttitlar som alla tycks vara slumpmässiga kombinationer av orden midvinter, berg, blod och natt – det kändes helt rätt i det här sammanhanget.

Och sen så skulle det ha varit dags för Opeth, men det blev ju som känt Satyricon istället. Det kändes trist på förhand då Opeth tillhör de absoluta favoritbanden. Satyricon är dock inte dåliga, men det är i sanningens namn ett band som jag mest orkat lyssna på i små mängder. Det skulle dock visa sig vara ett riktigt trevligt liveband. Med utstrålning och riktigt tight lir kommer man långt och här fanns en black metalskattkista att gräva fram en hel del bra alster ur. ”Mother North”, ”Fuel for Hatred” och ”K.I.N.G.” står som höjdpunkter. Tillskillnad från många andra black metal band känns aldrig Satyricon sådär påklistrat teatraliska utan det känns trovärdigt och äkta. Hade satyrer funnits på riktigt och spelat hård musik så hade de förmodligen låtit som Satyricon.

Nästa positiva överraskning blev Witchcraft från Örebro. På skiva tycker jag de kan låta lite som att de medvetet försämrar kvaliteten på inspelningarna för att låta mer 70-tal vilket känns omotiverat. Jag ska definitivt ge dem en ny chans nu. I Close Up tältet bjöd man på riktigt skön old school hårdrock med gudomligt sköna riff. Sångaren Magnus Pelander överträffar t.o.m. Mikael Stanne på trevlighetsfaktorn. Underbar spelning!

Brötiga Amon Amarth på svarta scenen blev en stark kontrast mot Witchcraft, men det är omöjligt att inte ryckas med i deras vikingagung och stå och småle åt hur Johan Hegg dricker ur sitt mjödhorn och kallar djävulstecknet för vikingahorn. Ibland tar det emot att gilla ett band som Amon Amarth p.g.a. deras smått nördiga vikingatema, men det är så bra att det inte går att värja sig. Headbangningen levde dessutom upp till förväntningarna; Amon Amarth får det att se ut som en konstform. ”Cry of the Black Birds” blev lite av en höjdpunkt när den inleddes till ljudet av kraxande korpar. Stämningsfullt.

Kvällens höjdpunkt för min egen del var Converge. Jag hade förväntat mig brutal, stenhård hardcore och det levererades av ett fantastiskt liveband som förtjänar så mycket mer publik än vad de hade. Det kändes på något vis symptomatiskt när killarna i In Flameströjor jämte mig skrattade till åt Jacob Bannons sång och gjorde sig lustiga över hans kroppsspråk. Energin, kraften och utstrålningen i musiken tycks gå de flesta förbi. Metaltown 2008 innehöll black metalakter som Nifelheim, Dimmu Borgir, Finntroll och Satyricon men ändå är det ett hardcore band från Boston som levererar den argaste, brutalaste och mest uttrycksfulla musiken på hela kvällen. Det är precis så innerligt, starkt och snyggt utfört som jag hade förväntat mig. Bandet är en sådan sammanstrålning av vitt skilda influenser som är så väl förvaltade att man nästan skapat en egen och obeskrivlig genre. Att man sedan avslutar med att spela ”The Saddest Day” blir något av en höjdpunkt för hela festivalen.

Den sista trevliga överraskningen blir Clutch för min del. Ett band som jag knappt lyssnat på innan och avfärdat som för ”bluesiga” för min smak vid flera tillfällen, men den ursköna stoner rock eller vad man nu skalla det för som de framförde trollband mig och en stor skara som befann sig i tältet. Det hade varit kul att se dem på en av de större scenerna känner jag i efterhand, men det spelar egentligen ingen roll, det här var en av kvällens absoluta höjdpunkter och nu har jag två band att ge en ny chans på skiva. Underbart. Nån kvällstidning skrev förresten att In Flames var den perfekta avslutningen på festivalen. Jag får nog citera den överförfriskade värmlänningen bakom mig som oavbrutet skrek: ”Clutch, Clutch, Clutch!” under hela spelningen.

Bäst:
1. Converge
2. Witchcraft
3. Clutch
4. Satyricon
5. Amon Amarth

Hung, drawn and quartered...

Metal Town 2008 ser ut att bli ett fiasko för min del. När jag först såg att Converge och Opeth skulle spela blev jag exalterad och beställde genast en tvådagarsbiljett innan schemat var klart för att vara säker på att inte missa någon av dem. När schemat sedan släpps och både Converge och Opeth placerats på lördagen tillsammans med de småintressanta akterna som Dark Tranquillity och Amon Amarth kunde man inte bli annat än besviken. Förvisso hade det varit kul för gamla tiders skull att se bröderna Cavalera på fredagen, men jag är för lat för att resa till Göteborg för att hoppas få se nån låt av Sepultura dras av.

Och nu har Opeth ställt in. Arrangören basunerar dock glatt ut på hemsidan att inga mindre än Satyricon ersätter... jaha. Vilken grymhet, varför varför varför kunde inte Nightwish ställt in istället (varför är de ens med är ju också en berättigad fråga)? Nåja Converge ska fortfarande spela och det lär bli något utöver det vanliga. Jag hoppas att Dark Tranquillity drar av några godingar också och förhoppningsvis bjuder Amon Amarth på en stilstudie i headbanging. Finntroll blir säkert en intressant liveupplevelse de med. Har man lite tur kanske In Flames och Soilwork spelar något tidigt alster med, men förmodligen blir det bara Kent Metal av alltihop. Fy fan.

Monoton poesi

Jag är verkligen usel, usel, usel på att uppdatera den här bloggen. Vid återkommande tillfällen har jag tänkt: ”Ah, det här vore kul att skriva om”, men så blir det inget av det och efter ett par timmar har jag glömt av vad det var jag ville skriva om. Jag skyller på skola, lathet och fotbolls EM (det blir Tyskland – Ryssland i final förresten). Skärpning!

Cult of Luna har släppt en ny skiva förresten. Den är helt otroligt, makalöst bra. Eternal Kingdom heter den och bygger på att bandmedlemmarna i sin gamla replokal, som tidigare varit ett mentalsjukhus, funnit kvarlämnade dokument och ibland dem en dagbok vid namn ”Berättelser från det eviga riket” skriven av en intagen man. I den här dagboken ska de ha fått stifta bekantskap med en man som under 1920-talet mördat sin fru och skyllt det på en demon från det eviga riket. I det eviga riket, mördarens fantasivärld, pågår en kamp mellan onda och goda djur där de goda leds av en tjäder och de onda av uggledemonen Ugin som också ska vara den egentliga mördaren av författarens fru. De goda djuren förlorar striden och författaren fastnar i det eviga riket, instängd i en fängelsehåla i ett berg. Mot den här bakgrunden väver man albumets tema.

Det har diskuterats en del i media och på forum huruvida det här är en historia medlemmarna i Cult of Luna själva diktat upp för att öka intresset för skivan. Personligen finner jag det likgiltigt. Påhittat eller ej, det är en bra historia och en bra historia är alltid värd att berätta. Det finns de som hävdar att filmer och böcker blir bättre när de är verklighetsbaserade. Det är skitsnack, verkligheten har ingenting med kvaliteten på en historia att göra. En bra berättad historia är just vad det här är från början till slut. Hade jag lyssnat på skivan innan jag läste om bakgrundshistorian så hade jag hyllat den för hur den tar vid där fantastiska ”Somewhere along the highway” avslutades. Det här är musikaliskt ett verk att djupdyka i liksom deras tidigare alster, en logisk fortsättning om man så vill. Med bakgrunden i bakhuvudet blir jag dock ännu mer lyrisk. Man förmedlar en känsla som är nästintill litterär och om poesi kan skrivas med instrument så är det vad Cult of Luna gör. Man gör rättvisa åt det lilla som allmänheten har fått veta om ”Berättelser från det eviga riket”.

Som vanligt är man kanske svårlyssnade och monotona, men i det här fallet är det enbart positivt. Det här är inte bakgrundsmusik eller musik som du trallar med till medan du diskar, det här är musik att sjunka ner i soffan med och allra bäst avnjuts den i ett par kvalitativa hörlurar.

Länge leve Månkulten!
5 av 5

Fan, det var bättre förr

Skrivandet har legat på is ett par månader, men nu har musan vaknat. Jag börjar med att åter stifta bekantskap med bröderna Cavalera. Sepultura var ett givet inslag i min skivsamling i början på 90-talet. Arise och även Chaos A.D. var givna favoriter men även Roots väcker starka minnen. Ratamahatta är ett unikt stycke metal och när jag bläddrar igenom min iPod idag så är det också den enda låt av Sepultura jag kan hitta tråkigt nog. Anledningen att jag tappade intresset var just att Max och Igor gick skilda vägar. Sepultura fortsatte att släppa skivor, men det var urvattnat och Max projekt Soulfly var småkul som mest.

När bröderna nu återförenas som Cavalera Conspiracy med Marc Rizzo (Soulfly) och Joe Duplantier (Gojira) som de kompletterande medlemmarna borde ju alla förutsättningar för ljuv dödstrash med en brasiliansk touch finnas där, men jag förväntade mig ändå ingenting. Det första spåret från skivan jag hörde var Sanctuary och det var med gillande jag nickade i takt till duktige Igors trumhamrande men det dör snart ut i vattentramp snarare än mangel. Det första som slår mig är den bristfälliga lyriken. Nu kanske inte det behöver vara ett signum för bra metal, men jag kan inte minnas att jag någonsin förr tänkt att Max Cavalera skriver enfaldiga och platta texter. Men visst är det så med många tonårshjältar när man återupptäcker dem. Texterna som framstod som poesi på liv och död för tio år sedan saknar idag originalitet och känsla.

Albumet innehåller annars det man kan förvänta sig av den här typen av dödstrash; mangel, dödsvrål och en jävla massa ilska och det här gör man bra. Men det är någonting som saknas. Kanske hade jag reagerat annorlunda om jag inte visste att det var bröderna Cavalera som låg bakom det hela, men jag saknar de där direkta, stenhårda och coola låtarna som jag vet att de en gång var kapabla att skriva. Det blixtrar förvisso till ibland. Redan nämnda Sanctuary och Hex är rätt bra låtar, men jag vill ha mer. Det här är för anonymt för att komma från bröderna som var med och formade min och många andras uppfattning om modern metal.

2 av 5