Metaltown 08

De senaste veckorna har jag känt att årets Metaltown inte skulle leva upp till fjolårets av två anledningar. För det första så kände jag mig lite lurad över hur man lagt upp schemat nu när man har två dagar att förfoga över. Schemat den första dagen var riktigt tunt. Det enda man hade att erbjuda var avdankade Cavalera bröder, tunnhåriga Nifelheim bröder och en tjock Dave Wyndorf. Graveyard hade förvisso varit intressanta att höra, men inte tillräckligt för att motivera en formidabel latmask som mig själv med en bit att färdas för att komma till Sveriges framsida för en helkväll i hårdrockens förtecken. Under den andra dagen fanns dock en del godbitar att se fram emot, framförallt Converge och Opeth. När Opeth ställde in kändes det som att man pröjsat tusen spänn för en Converge konsert i 45 minuter, vilket de förvisso är värda så i efterhand ställer jag mig oförstående till min egen gnällsång. Besvikelsen grundade sig förmodligen först och främst i urvalet av band i år. In Flames, Dark Tranquillity, Soilwork, Sonic Syndicate osv. och på det tillkom dessutom Avatar som ersatte Job for a Cowboy. Det är för mycket schlagerdöds på kort tid. Jag förstår att In Flames är huvudakten och hålls som ett av världens största metal band alla kategorier just nu osv., men hela prylen med Göteborgssoundet har drivits för långt. Det är uttjatat och det är trist. Någonting som jag verkligen gillade med förra årets Metaltown var variationen. Mastodon, Cult of Luna, Meshuggah, Raised Fist, Entombed, Marduk och Slayer borgade inte bara för kvalitet utan även variation.

Som vanligt när jag är negativt inställd så blir jag motbevisad och på vilket sätt jag blev det! Dagen innehöll en leverans av det brutalare slaget och tre överraskningar. Av de ovan nämnda band som anses representera det så kallade Göteborgssoundet så tycker jag att Dark Tranquillity har åldrats bäst. Som tonåring i Göteborg under slutet av 90-talet var band som In Flames och Dark Tranquillity bland det mest spännande som fanns att lyssna på och man var stolt över Göteborgssoundet. Sedan dess har det dock utvecklats i tvivelaktiga riktningar. Medan In Flames låter alltmer som Kent så har dock Dark Tranquillity utvecklats med en annan värdighet i mina öron. Även om jag inte lyssnar på dem aktivt något mer så är det alltid roligt att se, höra och läsa om dem och kanske är det framförallt på grund av frontmannen Mikael Stanne som var i högform igår. Det är nästan så att hans breda leende och muntra mellansnack överglänser musiken, men det gör inget; det är lätt att ryckas med när Stanne drar igång. Låg volym till trots och gitarrljud som i vågor blåser bort mot Stena Line båten visar Dark Tranquillity god form och bjuder bl.a. på ”Punish my Heaven” som blir något av ett crescendo.

Efter Dark Tranquillity var det dags för ytterligare en tralala-dödsakt i form av Soilwork, men det vetefan om de är så death metal något mer. Det finns stunder som påminner om death metal i musiken, men jämför man det här med en mer klasssikt ljudande death metalakt som t.ex. Torture Divsion vars spelning jag bara såg slutet på, så finns här absolut inga likheter. Det är lustigt med etiketter på musik ibland. Det finns en skiva som Soilwork gjorde nån gång och som hade en bra låt som jag hade i min gamla mp3-spelare, men nu minns jag inte vad den heter. Jag stod och väntade en stund på att den skulle komma, men tröttnade snabbt och gick och åt istället. Resten av konserten såg jag från sittplats med en vy av en bajamaja som täckte hela bandet utan en gitarrist som i alla fall såg ut att ha riktigt trevligt.

Finntroll bjöd kanske på kvällens bästa mellansnack. Fraseringar som ”Nu ska vi gå långt tillbaka i tiden… till nattens vidunder… till berg!” med en guttural finsk brytning var stor underhållning. Blandningen mellan black metal och folk musik känns något lökig, i synnerhet när man är dåligt insatt i bandet som jag är, men det var ändå charmigt världsfrånvänt på något sätt. Texter om troll som äter människor och låttitlar som alla tycks vara slumpmässiga kombinationer av orden midvinter, berg, blod och natt – det kändes helt rätt i det här sammanhanget.

Och sen så skulle det ha varit dags för Opeth, men det blev ju som känt Satyricon istället. Det kändes trist på förhand då Opeth tillhör de absoluta favoritbanden. Satyricon är dock inte dåliga, men det är i sanningens namn ett band som jag mest orkat lyssna på i små mängder. Det skulle dock visa sig vara ett riktigt trevligt liveband. Med utstrålning och riktigt tight lir kommer man långt och här fanns en black metalskattkista att gräva fram en hel del bra alster ur. ”Mother North”, ”Fuel for Hatred” och ”K.I.N.G.” står som höjdpunkter. Tillskillnad från många andra black metal band känns aldrig Satyricon sådär påklistrat teatraliska utan det känns trovärdigt och äkta. Hade satyrer funnits på riktigt och spelat hård musik så hade de förmodligen låtit som Satyricon.

Nästa positiva överraskning blev Witchcraft från Örebro. På skiva tycker jag de kan låta lite som att de medvetet försämrar kvaliteten på inspelningarna för att låta mer 70-tal vilket känns omotiverat. Jag ska definitivt ge dem en ny chans nu. I Close Up tältet bjöd man på riktigt skön old school hårdrock med gudomligt sköna riff. Sångaren Magnus Pelander överträffar t.o.m. Mikael Stanne på trevlighetsfaktorn. Underbar spelning!

Brötiga Amon Amarth på svarta scenen blev en stark kontrast mot Witchcraft, men det är omöjligt att inte ryckas med i deras vikingagung och stå och småle åt hur Johan Hegg dricker ur sitt mjödhorn och kallar djävulstecknet för vikingahorn. Ibland tar det emot att gilla ett band som Amon Amarth p.g.a. deras smått nördiga vikingatema, men det är så bra att det inte går att värja sig. Headbangningen levde dessutom upp till förväntningarna; Amon Amarth får det att se ut som en konstform. ”Cry of the Black Birds” blev lite av en höjdpunkt när den inleddes till ljudet av kraxande korpar. Stämningsfullt.

Kvällens höjdpunkt för min egen del var Converge. Jag hade förväntat mig brutal, stenhård hardcore och det levererades av ett fantastiskt liveband som förtjänar så mycket mer publik än vad de hade. Det kändes på något vis symptomatiskt när killarna i In Flameströjor jämte mig skrattade till åt Jacob Bannons sång och gjorde sig lustiga över hans kroppsspråk. Energin, kraften och utstrålningen i musiken tycks gå de flesta förbi. Metaltown 2008 innehöll black metalakter som Nifelheim, Dimmu Borgir, Finntroll och Satyricon men ändå är det ett hardcore band från Boston som levererar den argaste, brutalaste och mest uttrycksfulla musiken på hela kvällen. Det är precis så innerligt, starkt och snyggt utfört som jag hade förväntat mig. Bandet är en sådan sammanstrålning av vitt skilda influenser som är så väl förvaltade att man nästan skapat en egen och obeskrivlig genre. Att man sedan avslutar med att spela ”The Saddest Day” blir något av en höjdpunkt för hela festivalen.

Den sista trevliga överraskningen blir Clutch för min del. Ett band som jag knappt lyssnat på innan och avfärdat som för ”bluesiga” för min smak vid flera tillfällen, men den ursköna stoner rock eller vad man nu skalla det för som de framförde trollband mig och en stor skara som befann sig i tältet. Det hade varit kul att se dem på en av de större scenerna känner jag i efterhand, men det spelar egentligen ingen roll, det här var en av kvällens absoluta höjdpunkter och nu har jag två band att ge en ny chans på skiva. Underbart. Nån kvällstidning skrev förresten att In Flames var den perfekta avslutningen på festivalen. Jag får nog citera den överförfriskade värmlänningen bakom mig som oavbrutet skrek: ”Clutch, Clutch, Clutch!” under hela spelningen.

Bäst:
1. Converge
2. Witchcraft
3. Clutch
4. Satyricon
5. Amon Amarth

Hung, drawn and quartered...

Metal Town 2008 ser ut att bli ett fiasko för min del. När jag först såg att Converge och Opeth skulle spela blev jag exalterad och beställde genast en tvådagarsbiljett innan schemat var klart för att vara säker på att inte missa någon av dem. När schemat sedan släpps och både Converge och Opeth placerats på lördagen tillsammans med de småintressanta akterna som Dark Tranquillity och Amon Amarth kunde man inte bli annat än besviken. Förvisso hade det varit kul för gamla tiders skull att se bröderna Cavalera på fredagen, men jag är för lat för att resa till Göteborg för att hoppas få se nån låt av Sepultura dras av.

Och nu har Opeth ställt in. Arrangören basunerar dock glatt ut på hemsidan att inga mindre än Satyricon ersätter... jaha. Vilken grymhet, varför varför varför kunde inte Nightwish ställt in istället (varför är de ens med är ju också en berättigad fråga)? Nåja Converge ska fortfarande spela och det lär bli något utöver det vanliga. Jag hoppas att Dark Tranquillity drar av några godingar också och förhoppningsvis bjuder Amon Amarth på en stilstudie i headbanging. Finntroll blir säkert en intressant liveupplevelse de med. Har man lite tur kanske In Flames och Soilwork spelar något tidigt alster med, men förmodligen blir det bara Kent Metal av alltihop. Fy fan.

Monoton poesi

Jag är verkligen usel, usel, usel på att uppdatera den här bloggen. Vid återkommande tillfällen har jag tänkt: ”Ah, det här vore kul att skriva om”, men så blir det inget av det och efter ett par timmar har jag glömt av vad det var jag ville skriva om. Jag skyller på skola, lathet och fotbolls EM (det blir Tyskland – Ryssland i final förresten). Skärpning!

Cult of Luna har släppt en ny skiva förresten. Den är helt otroligt, makalöst bra. Eternal Kingdom heter den och bygger på att bandmedlemmarna i sin gamla replokal, som tidigare varit ett mentalsjukhus, funnit kvarlämnade dokument och ibland dem en dagbok vid namn ”Berättelser från det eviga riket” skriven av en intagen man. I den här dagboken ska de ha fått stifta bekantskap med en man som under 1920-talet mördat sin fru och skyllt det på en demon från det eviga riket. I det eviga riket, mördarens fantasivärld, pågår en kamp mellan onda och goda djur där de goda leds av en tjäder och de onda av uggledemonen Ugin som också ska vara den egentliga mördaren av författarens fru. De goda djuren förlorar striden och författaren fastnar i det eviga riket, instängd i en fängelsehåla i ett berg. Mot den här bakgrunden väver man albumets tema.

Det har diskuterats en del i media och på forum huruvida det här är en historia medlemmarna i Cult of Luna själva diktat upp för att öka intresset för skivan. Personligen finner jag det likgiltigt. Påhittat eller ej, det är en bra historia och en bra historia är alltid värd att berätta. Det finns de som hävdar att filmer och böcker blir bättre när de är verklighetsbaserade. Det är skitsnack, verkligheten har ingenting med kvaliteten på en historia att göra. En bra berättad historia är just vad det här är från början till slut. Hade jag lyssnat på skivan innan jag läste om bakgrundshistorian så hade jag hyllat den för hur den tar vid där fantastiska ”Somewhere along the highway” avslutades. Det här är musikaliskt ett verk att djupdyka i liksom deras tidigare alster, en logisk fortsättning om man så vill. Med bakgrunden i bakhuvudet blir jag dock ännu mer lyrisk. Man förmedlar en känsla som är nästintill litterär och om poesi kan skrivas med instrument så är det vad Cult of Luna gör. Man gör rättvisa åt det lilla som allmänheten har fått veta om ”Berättelser från det eviga riket”.

Som vanligt är man kanske svårlyssnade och monotona, men i det här fallet är det enbart positivt. Det här är inte bakgrundsmusik eller musik som du trallar med till medan du diskar, det här är musik att sjunka ner i soffan med och allra bäst avnjuts den i ett par kvalitativa hörlurar.

Länge leve Månkulten!
5 av 5