Bloodbath - Wacken Carnage

Ep:n ”Unblessing the Purity” som kom tidigare i år vittnade om ett Bloodbath som blickat mot USA och tagit ytterligare ett steg mot en mer modern death metal. Inte för att den ep:n var dålig, utan jag ser snarare fram emot höstens nya album med stor tillförsikt att det kommer att bli någonting riktigt bra. Den här live dvd:n vittnar däremot om ett lite annorlunda Bloodbath, ett med Dan Swanö, som får mig att minnas hur det var att låsa in sig i pojkrummet och lyssna på Entombeds ”Left Hand Path” och tycka att det var den elakaste och coolaste skiten i världen. På sätt och vis är det väl fortfarande kanske så. Den här uppsättningen av Bloodbath som spelade på Wacken 2005 för tankarna till tidiga Entombed och Dismember. Det är däremot inte som kopior jag ser dem utan snarare som jämlikar till denna death metal kanon, för trots de få spelningar och skivsläpp som kommit från ”death metal elite” så har de levererat mycket av den bästa death metal jag har hört på senare år, vilket naturligtvis beror på att jag inte följer genren lika flitigt något mer.

Den här liveupptagningen är dessutom en av de bättre producerade jag sett på ett bra tag. Kameravinklarna är varierade, bilden tydlig och framförallt låter Bloodbath ruskigt jävla bra. Det som framförallt blir påtagligt för mig är att få vrålar som Mikael Åkerfeldt. Inget ont om Peter Tägtgren, men Åkerfeldt gör spåren från ”Nightmares Made Flesh” mer än rättvisa. Och återigen kan jag inte annat än önska att få höra mer av Åkerfeldts growlande och mindre av hans smörsång i Opeth. Höjdpunkter av spelningen blir annars utöver självklara favoriter som ”Brave New Hell”, ”So you Die” och ”Eaten” att man drar av samtliga tre spår från debut ep:n ”Breeding Death” från 2000 och just titelspåret från den köttar loss ordentligt. Det enda negativa blir inramningen. Trots småmysigt mellansnack från en ondskefullt trevlig Åkerfeldt och scenkläder som tagna ur en splatterklassiker så vaknar inte riktigt publiken utan är sådär typiskt festivalaktigt småseg, och Bloodbath i solsken känns dessutom inte riktig rätt.

4/5

Satyricon - My Skin is Cold

Spelningen på Metal Town i somras blev en uppvisning långt bortom vad jag hade förväntat mig. Det var ett Satyricon i högform. Satyr såg ut som den djävulsorm han låter som, hittarna haglade som helvetesregn och mysfaktorn var på hög nivå. Att man sedan i olika magasin och på Internet kunnat läsa om hur Satyr slår sig för bröstet och hävdar att nästkommande skivan kommer att vara något utöver det vanliga, då är det inte utan att förväntningarna skjuter i höjden.

”My Skin is Cold” ska vara första smakprovet från den nya skivan. Ett stycke som de även drog av på Metal Town, men som jag i all ärlighet tyckte var en av de svagare punkterna på en annars riktigt bra spelning. Tyvärr infinner sig åter mina problem med Satyricon på skiva. Ljudet är understundom repetitivt burkigt (som sig bör antar jag) och Satyr låter lite mer som en robotorm. Det låter black metal utan hjärta och rock utan blod, men inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt alla gånger. Efter några genomlyssningar känns det hela som en förlängning av de mer anonyma spåren på ”Now, Diabolical”. De två svårtåkomliga spåren ”Live Through Me” och ”Existential Fear-Questions” låter så som svårtåtkomliga spår ofta gör; anonyma och förståeligt nog platsade de inte in på ”Volcano”.

Som jag fruktat på förhand så blir det först på livetagningen av ”Mother North” som jag börjar nicka gillande. Det är inte utan att jag skäms lite för att storheten i det här första smakprovet går mig förbi, och istället sitter jag och diggar black metals svar på ”Enter Sandman” ackompanjerat av blåsarrangemang ovanpå allt.

2/5