Ät mitt skägg

Igår patchades Warhammer betan till 4.1.1 vilket blir release-versionen som jag förstått det. Den ogiltigförklarade delvis några av mina invändningar. Lite animationer, grafik osv. har spetsats till och spelet stridssystem har tagit ytterligare ett steg framåt. Fortsätter man i den här riktningen nu så ser det här riktigt bra ut nu.

Nu ska vi slåss!

Imorgon åker betan ner och förberedelserna för release sätter igång. Frågan är bara hur bra Warhammer Online är och vilken typ av framtid det kommer gå till mötes.

Till att börja med vill jag drista mig att påstå att Warhammer Online är bra. Det är rentav riktigt jävla bra. Men kommer spelet bara vara kul i några veckor/månader och kommer det att bli helt öde efter en tid som vissa andra försök på marknaden? Omöjligt att säga något om, även om många Internet profeter redan fällt sin dom och antingen proklamerat tronskifte på mmorpg-tronen. Arthas ska bort innan han ens riktigt hunnit komma tillbaka helt enkelt. Andra viftar undan spelet som en bagatell, en kopia som bleknar i jämförelse med Blizzards gigant. Det går naturligtvis inte att säga något om det. Likväl ska jag delge er mina åsikter, vilka naturligtvis är fullkomligt irrelevanta, men jag gillar att uttala mig. Sålunda följer min profetia och mina intryck:

Först och främst vill jag påstå följande: Ingen som trivs med World of Warcraft som det är idag kommer att lämna det för Warhammer Online. Därifrån kommer enbart de komma som tröttnat på Blizzards sätt att närma sig det vi älskar mest: PvP. Några av er älskar arenan, e-sport ambitionerna och den eviga jakten på honor points och bättre rating. Det som jag, och många med mig, ställer sig frågande till är om det verkligen är den snarast sportliknande aspekten av World of Warcrafts PvP som är det roliga i PvP när allt kommer till kritan. Nej, naturligtvis inte. PvP i ett fantasy mmorpg handlar naturligtvis om krig, objektiv och ännumer krig där man dunkar in skallen på dvärgar samt dinerar på deras skägg och dricker deras blod. Det handlar om plundring, svärd, drakar, demoner, plötsliga explosioner, kaos och en känsla av episkhet bortom den lila färgen på din säsong 2 dolk eller vad du nu använder när du ger dig ut på kattjakt runt pelarna i det som ska likna gladiatorspel. Det handlar om att besegra din fiende, trycka tillbaka dem och vinna ära bortom den som kan mätas i form av personlig rating. Det handlar om att segra eller bli besegrad. Vad jag försöker förmedla är: får det lov att vara lite dvärgfläsk till mjödet? Hur låter det? Bra? Då kanske du kommer gilla det här spelet eller i alla fall stå ut med dess barnsjukdomar (för det har det) och ta dig tid med det.

Men låt mig då åter anknyta till den poäng jag försöker slå an i inledning av ovanstående stycke. Gillar du WoW och PvP:n där kommer du att stanna där för att det spelet är fantastiskt välpolerat och välgjort. I samtliga betor/previews jag varit med i har jag märkt av det som även kommer att bli symptomatiskt nu, och det är att efter såhär många år med World of Warcraft så har folk svårt att sätta sig in i och vänja sig vid att hantera ett nytt interface med medföljande stridssystem osv. World of Warcraft har med åren i mina ögon förvisso förlorat lite av sin känsla, men har i gengäld bara blivit bättre och bättre i fråga om kontroll och hur spelet responderar och interagerar med dig som spelare. Det är ett levande, välpolerat och fantastiskt bra spel. En mmorpg-institution på sätt och vis. Många kommer att testa WAR, tycka att striderna är klumpiga och svårhanterade och kasta det ifrån sig. Varför ta sig tid att sätta sig in i ett nytt tänkesätt när man redan har ett man är bekväm med? Det kommer inte att hända så till vida du inte är missnöjd med något. Följdfrågan som blir intressant att reflektera är huruvida World of Warcrafts UI och stridssystem är genialiskt eller om det handlar om en vana, för är det någon som är gemensamt för alla typer av rollspel är att de tar tid att sätta sig in i och ta till sig hur systemet fungerar. Att vi inte förstår det behöver inte betyda att det är dåligt, men däremot finns det ingen anledning att sätta sig in i något man inte upplever att man behöver. Det är även min åsikt att Mythic gör en förlust på att göra sitt interface och anslag så pass likt det i World of Warcraft att man till slut börjar leta efter detaljerna från senare nämnda spel bara för att känna sig handikappad av att de inte finns där. Det ska inte heller glömmas att man i WAR gjort det möjligt för spelare att göra egna addons osv. precis som i WoW och att mycket av vad som är bra i WoW är addons gjorda av spelare.

Men nog om den omöjliga, eviga och oundvikliga liknelse vid WoW. I sanningens namn har det här spelet fler likheter med Dark Age of Camelot. Vad är egentligen styrkorna i det här spelet? Först och främst: KRIG! Det här är krig och full fart från första stund. Allt du gör, om det är quests, public quests, scenarios, siegebattles osv. påverkar din realm i deras krig mot den andra realmen. Du är i allra högsta grad relevant och involverad från första stund. Det är en känsla som hänger över hela spelet och loren gör sig trovärdig och påmind genom att all gear är klassunik, alla raser har egna klasser osv. När du ser en kutryggad figur i en sliten robe utsmyckad med fetischer och med en döskalle i ena handen och offerkniv i den andra så behöver du inte kolla vad det är för klass genom att föra musen över den; det är en zealot och det syns på flera kilometer. Det är sådana saker som bidrar starkt till känslan av det är vi mot dom. Destruction mot order. Och nej, i det här spelet lär inte destruction helt plötsligt få Warrior Priests i en expansion. De skenheliga snubbarna med latinskt klingande namn håller sig på sin sida och predikar.

Något annat centralt är att många välkända och bra element från andra mmorpg går att känna igen. Tome of Knowledge påminner mig om det enda jag gillade med Lord of the Rings Online t.ex. Det här är kryddat med en gnutta innovation. Public quests är fenomenala i all sin enkelhet. De är roliga, korta och du kan vara med och bidra så länge som du känner för, allt fortföljer utan dig (inget dåligt samvete när du måste lämna mitt i instancen för att frun vill använda datorn). Tanks och healers är inte livsnödvändiga heller. Framförallt är de nästan lite rättvisa i fördelningen av loot som dessutom är bra. De måste upplevas. Medan man gör Public Quests får man även influence poäng, vilket fungerar som en egen levelbar med tre olika nivåer för varje questområde, så om du inte fick nån loot under public questarna för att det var så många där när du körde men ändå uppnådde nivå tre på influencebaren så har du potions, ny utrustning och vapen att hämta ut från questområdets Rally Master. Samma sak gäller renown som också har en egen levelbar och är något som växer i takt med att du deltar i RvR. För varje renown rank du når har du fin gear att hämta ut. Kort och gott: spelet är belönande (kanske i överflöd) och det finns möjlighet för även den som bara spelar korta stunder åt gången att åstadkomma något vettigt. Det finns saker att göra hela tiden, levlandet bara sker utan att jag tänker på det.
På diverse spelforum har det gnällt och gläfsats om att striderna i WAR är långsamma och att det inte går att springa igenom folk förstör upplevelsen. Det här upplevde jag som något positivt. De långsammare striderna öppnar mer för ett strategiskt, övervägande tänkade hos en seg person som jag själv; du är inte utlämnad åt dina reflexer. Att inte kunna springa igenom motståndare i PvP ger en ny dimension av taktik till den som är van vid att ha rogues i World of Warcraft omkring-flaxande. Inte nog med det, om din karaktär är caster flyttar den sig automatiskt i sitt targets riktning för att kunna fullfölja sin spell. Underbart.

Klassbalansen var något som jag hade förväntningar på innan jag testade spelet, men nu inser jag att i det här spelet är det taktik, gruppspel och samarbete över allt som gäller även om det naturligtvis ges möjligheter till lite 1v1 ute i världen. Balansen är dock skapad utifrån RvR-strider.

Men… det här spelet är naturligtvis inte definitionen av perfektion. Långt därifrån.

Den främsta problematiken ligger i hur karaktären responderar och svarar mot kommandon. Här spökar World of Warcrafts smidighet i allra högsta grad om man är van vid den. En annan stor brist här är avsaknaden av animationer. Det kan ibland vara svårt att se vad någon kastar för spells, utför för färdigheter osv. då ljudet och grafiken hittills är sparsmakad på den fronten. Framförallt healingklasserna upplevde jag blev lidande, vilket delvis också beror på att det inte finns något bra interfacestöd för healers ännu i stil med geniala healbot till World of Warcraft. På sätt och vis förs tankarna till World of Warcraft anno 2005. Det här verkar dock vara något som utvecklarna medvetet arbetat mot att patcha bort.

Grafiken verkar vara något som man också vill lägga ner tid på i patchandet och det kan behövas. Händelser och varelser som renderas ett visst avstånd från en själv upplevs som väldigt ryckiga (inte laggiga). Det här kan jag framförallt störa mig på i större RvR sammandrabbningar. Tydligen har man i betan inte heller lagt till det högsta performance-alternativet, vilket ska bli intressant att bevittna så småningom.
Till release befarar jag att destruction på många realms kommer att få ett starkt övertag populationsmässigt då det verkligen märks att Mythic har lagt ner mer tid och kärlek i de raserna. Och jag förstår att folk vill spela destruction. Vem vill vara indie-poppare eller synthare när man kan vara en cool hårdrockare?

Och så ska vi inte tala om de kvinnliga alverna framförallt. Varför ska alltid kvinnor porträtteras som porraktriser i sådana här spel? Ledsamt. Jag hade hoppats på lite kurage på den fronten.

Kommer jag spela Warhammer om fyra år då? Det hade varit trevligt om det blev så bra.

Porten vid vägens slut

Trädgårn, 8:e september 2008. 12 år senare. At the Gates på hemmaplan för sista gången någonsin. Det borde vara vemodigt, men istället är det bara underbart. Det är som att den förlorade sonen hittat tillbaka för ett sista, evigt farväl för den här konserten är ett så mycket mer värdigt sätt att minnas det band som för alltid kommer att representera den underbara death metal som en gång kom ifrån Göteborg.

Tompa Lindberg skiner som en solstråle och dödsrosslar ljudligare, intensivare och mer ondskefullt än när det begav sig på tidigt 90-tal. Alla är muntra och glada. Det går knappt att tro att det är en death metal konsert. De givna klassikerna från Slaughter of the Soul radas upp en efter en, smäll efter smäll. Höjdpunkten blir den för kvällen helt suveräna Terminal Spirit Disease.

Tack At the Gates, ni var och förblir bäst på döds!

Bloodbath - Wacken Carnage

Ep:n ”Unblessing the Purity” som kom tidigare i år vittnade om ett Bloodbath som blickat mot USA och tagit ytterligare ett steg mot en mer modern death metal. Inte för att den ep:n var dålig, utan jag ser snarare fram emot höstens nya album med stor tillförsikt att det kommer att bli någonting riktigt bra. Den här live dvd:n vittnar däremot om ett lite annorlunda Bloodbath, ett med Dan Swanö, som får mig att minnas hur det var att låsa in sig i pojkrummet och lyssna på Entombeds ”Left Hand Path” och tycka att det var den elakaste och coolaste skiten i världen. På sätt och vis är det väl fortfarande kanske så. Den här uppsättningen av Bloodbath som spelade på Wacken 2005 för tankarna till tidiga Entombed och Dismember. Det är däremot inte som kopior jag ser dem utan snarare som jämlikar till denna death metal kanon, för trots de få spelningar och skivsläpp som kommit från ”death metal elite” så har de levererat mycket av den bästa death metal jag har hört på senare år, vilket naturligtvis beror på att jag inte följer genren lika flitigt något mer.

Den här liveupptagningen är dessutom en av de bättre producerade jag sett på ett bra tag. Kameravinklarna är varierade, bilden tydlig och framförallt låter Bloodbath ruskigt jävla bra. Det som framförallt blir påtagligt för mig är att få vrålar som Mikael Åkerfeldt. Inget ont om Peter Tägtgren, men Åkerfeldt gör spåren från ”Nightmares Made Flesh” mer än rättvisa. Och återigen kan jag inte annat än önska att få höra mer av Åkerfeldts growlande och mindre av hans smörsång i Opeth. Höjdpunkter av spelningen blir annars utöver självklara favoriter som ”Brave New Hell”, ”So you Die” och ”Eaten” att man drar av samtliga tre spår från debut ep:n ”Breeding Death” från 2000 och just titelspåret från den köttar loss ordentligt. Det enda negativa blir inramningen. Trots småmysigt mellansnack från en ondskefullt trevlig Åkerfeldt och scenkläder som tagna ur en splatterklassiker så vaknar inte riktigt publiken utan är sådär typiskt festivalaktigt småseg, och Bloodbath i solsken känns dessutom inte riktig rätt.

4/5

Satyricon - My Skin is Cold

Spelningen på Metal Town i somras blev en uppvisning långt bortom vad jag hade förväntat mig. Det var ett Satyricon i högform. Satyr såg ut som den djävulsorm han låter som, hittarna haglade som helvetesregn och mysfaktorn var på hög nivå. Att man sedan i olika magasin och på Internet kunnat läsa om hur Satyr slår sig för bröstet och hävdar att nästkommande skivan kommer att vara något utöver det vanliga, då är det inte utan att förväntningarna skjuter i höjden.

”My Skin is Cold” ska vara första smakprovet från den nya skivan. Ett stycke som de även drog av på Metal Town, men som jag i all ärlighet tyckte var en av de svagare punkterna på en annars riktigt bra spelning. Tyvärr infinner sig åter mina problem med Satyricon på skiva. Ljudet är understundom repetitivt burkigt (som sig bör antar jag) och Satyr låter lite mer som en robotorm. Det låter black metal utan hjärta och rock utan blod, men inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt alla gånger. Efter några genomlyssningar känns det hela som en förlängning av de mer anonyma spåren på ”Now, Diabolical”. De två svårtåkomliga spåren ”Live Through Me” och ”Existential Fear-Questions” låter så som svårtåtkomliga spår ofta gör; anonyma och förståeligt nog platsade de inte in på ”Volcano”.

Som jag fruktat på förhand så blir det först på livetagningen av ”Mother North” som jag börjar nicka gillande. Det är inte utan att jag skäms lite för att storheten i det här första smakprovet går mig förbi, och istället sitter jag och diggar black metals svar på ”Enter Sandman” ackompanjerat av blåsarrangemang ovanpå allt.

2/5

En studie i skägg

De senaste veckorna har jag inte bara förälskat mig i den underbara bluesiga hårdrock som Clutch förmedlar utan även i frontmannen Neil Fallons skägg. Det är ett perfekt skägg. Precis ett sådant som jag skulle odla om jag inte hade så ljust och ojämnt växande skägg själv.

BS

Nu är han här igen. Lika punktlig som tomten om julen eller Anders Lundin på Skansen vid den här tiden på året. I två dagar intar han Göteborg och på Avenyn och Ullevi gör kulten sin röst hörd; de mässar om att springa fria, vara född i USA och talar i tungor texter utan innebörd. I tidningen kan man läsa och se exempel på denna idolatri och om sina huvuden har de unga männen lindat stjärnbanéret. Det är den nya tidens fördärv.

Vem är det då undrar ni? Det är han som ingen annanstans i världen är så dyrkad. Mannen i jeans och väst. Det är Bruce, det är Bruce. Nu är han här igen och jag säger er, det är osunt.