Satyricon - My Skin is Cold

Spelningen på Metal Town i somras blev en uppvisning långt bortom vad jag hade förväntat mig. Det var ett Satyricon i högform. Satyr såg ut som den djävulsorm han låter som, hittarna haglade som helvetesregn och mysfaktorn var på hög nivå. Att man sedan i olika magasin och på Internet kunnat läsa om hur Satyr slår sig för bröstet och hävdar att nästkommande skivan kommer att vara något utöver det vanliga, då är det inte utan att förväntningarna skjuter i höjden.

”My Skin is Cold” ska vara första smakprovet från den nya skivan. Ett stycke som de även drog av på Metal Town, men som jag i all ärlighet tyckte var en av de svagare punkterna på en annars riktigt bra spelning. Tyvärr infinner sig åter mina problem med Satyricon på skiva. Ljudet är understundom repetitivt burkigt (som sig bör antar jag) och Satyr låter lite mer som en robotorm. Det låter black metal utan hjärta och rock utan blod, men inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt alla gånger. Efter några genomlyssningar känns det hela som en förlängning av de mer anonyma spåren på ”Now, Diabolical”. De två svårtåkomliga spåren ”Live Through Me” och ”Existential Fear-Questions” låter så som svårtåtkomliga spår ofta gör; anonyma och förståeligt nog platsade de inte in på ”Volcano”.

Som jag fruktat på förhand så blir det först på livetagningen av ”Mother North” som jag börjar nicka gillande. Det är inte utan att jag skäms lite för att storheten i det här första smakprovet går mig förbi, och istället sitter jag och diggar black metals svar på ”Enter Sandman” ackompanjerat av blåsarrangemang ovanpå allt.

2/5