Monoton poesi

Jag är verkligen usel, usel, usel på att uppdatera den här bloggen. Vid återkommande tillfällen har jag tänkt: ”Ah, det här vore kul att skriva om”, men så blir det inget av det och efter ett par timmar har jag glömt av vad det var jag ville skriva om. Jag skyller på skola, lathet och fotbolls EM (det blir Tyskland – Ryssland i final förresten). Skärpning!

Cult of Luna har släppt en ny skiva förresten. Den är helt otroligt, makalöst bra. Eternal Kingdom heter den och bygger på att bandmedlemmarna i sin gamla replokal, som tidigare varit ett mentalsjukhus, funnit kvarlämnade dokument och ibland dem en dagbok vid namn ”Berättelser från det eviga riket” skriven av en intagen man. I den här dagboken ska de ha fått stifta bekantskap med en man som under 1920-talet mördat sin fru och skyllt det på en demon från det eviga riket. I det eviga riket, mördarens fantasivärld, pågår en kamp mellan onda och goda djur där de goda leds av en tjäder och de onda av uggledemonen Ugin som också ska vara den egentliga mördaren av författarens fru. De goda djuren förlorar striden och författaren fastnar i det eviga riket, instängd i en fängelsehåla i ett berg. Mot den här bakgrunden väver man albumets tema.

Det har diskuterats en del i media och på forum huruvida det här är en historia medlemmarna i Cult of Luna själva diktat upp för att öka intresset för skivan. Personligen finner jag det likgiltigt. Påhittat eller ej, det är en bra historia och en bra historia är alltid värd att berätta. Det finns de som hävdar att filmer och böcker blir bättre när de är verklighetsbaserade. Det är skitsnack, verkligheten har ingenting med kvaliteten på en historia att göra. En bra berättad historia är just vad det här är från början till slut. Hade jag lyssnat på skivan innan jag läste om bakgrundshistorian så hade jag hyllat den för hur den tar vid där fantastiska ”Somewhere along the highway” avslutades. Det här är musikaliskt ett verk att djupdyka i liksom deras tidigare alster, en logisk fortsättning om man så vill. Med bakgrunden i bakhuvudet blir jag dock ännu mer lyrisk. Man förmedlar en känsla som är nästintill litterär och om poesi kan skrivas med instrument så är det vad Cult of Luna gör. Man gör rättvisa åt det lilla som allmänheten har fått veta om ”Berättelser från det eviga riket”.

Som vanligt är man kanske svårlyssnade och monotona, men i det här fallet är det enbart positivt. Det här är inte bakgrundsmusik eller musik som du trallar med till medan du diskar, det här är musik att sjunka ner i soffan med och allra bäst avnjuts den i ett par kvalitativa hörlurar.

Länge leve Månkulten!
5 av 5