Metal Town 07

Det började med att vi missade Candlemass till min stora besvikelse. Det hade annars varit en av dagens höjdpunkter att se Doom Metal mitt på ljusa dagen under solsken. Istället ramlade vi in mitt under Entombeds spelning. Entombed bjöd som väntat på solid döds och vi fick dessutom glädjen att höra två spår från Left Hand Path; min allra första dödsmetall skiva (vilka minnen). Supposed to Rot blir en höjdpunkt att minnas från den här dagen.
Efter Entombed gick Metal Town in i en drygt en och en halv timma lång svacka. Nu-metallarna Ill Niño avlöstes av de lokala förmågorna Hardcore Superstar. Jag, Fredrik och Daniel gick till öltältet och smuttade på våra livs dyraste starköl (70 spänn, sug på den) och fällde en och annan syrlig kommentar rörande kvaliteten på underhållningen. Men svackan skulle inte vara länge för snart steg Luleås finest (och det riktiga hardcore bandet) Raised Fist upp på scenen och röjde på ett sätt som skulle visa sig oöverträffat för resten av dagen. Vilken energi!

Jag hade väntat mig ytterligare en svacka när Mustasch klev på. Jag har svårt för deras dieseldoftande raggarhårdrock men de visade sig vara ett riktigt trevligt liveband. Sångaren bjöd på riktigt trevligt mellansnack och charmade en stor del av publiken. Meshuggah kom att bli en stor kontrast mot Mustasch. Jag har alltid tyckt att de har varit ett intressant men svårlyssnat band på skiva och vad nyfiken på hur det kunde låta live. Det var svulstigt, blytungt och sångaren bjöd på den mest extraordinära form av headbanging jag någonsin skådat. En riktigt bra konsert med ett band som jag fått lust att återigen försöka lyssna in mig på igen.

Efter Meshuggah var det dags för min främsta anledning att närvara vid årets Metal Town: Mastodon. Det mest intressanta och förmodligen bästa metalbandet just nu. Skivorna Leviathan och Blood Mountain är bland det bästa jag har hört alla kategorier. Med sin proggiga, flummiga och litterära metal är de det band som jag lyssnar på flitigast just nu. Senast jag såg dem på Ullevi 2005 som förband åt Iron Maiden så kämpade de med dåligt ljud och en publik som inte riktigt verkade ta till sig deras svårlyssnade musik. Den här gången är publiken mycket bättre med på noterna. Mastodon väller in på scenen, hälsar artigt och levererar. Varje låt är en upplevelse och berättelse att försvinna; det är precis som att lyssna på dem på skiva i den mening att varje gång man lyssnar på en av deras låtar igen upptäcker man någonting nytt. Deras timme försvinner fort och när mästerliga avslutningen Blood and Thunder tonar ut vill jag bara ha mer. En timme med Mastodon är på tok för lite.

Mastodon följs upp av Machine Head på stora scenen och Marduk på lilla. Det blir ett irrande mellan scenerna, men inget av banden utmärker sig för dagen och jag har fortfarande Mastodons finlir på tankarna och står och trampar i takt till Mastodons The Wolf is Loose när Marduks sångare bjuder sig själv och publiken på (gris?)blod.
Slayer var naturligtvis kvällens stora namn och var sist ut. Kanske var det för att jag var trött vid det här laget eller för att de gjorde en ganska slätstruken spelning men jag blir lite besviken på vilken tråkig och standard show ett band av deras kaliber bjuder på. Jag hade förväntat mig röj men istället blir det ganska stelt. Jag får i alla fall höra Raining Blood och Angel of Death innan jag går hemma. Jag hade fått vad jag kom dit för.

I övrigt var det trist att missa Nine, Sonic Syndicate och Cult of Luna som krockade med andra akter.

Kvällens höjdpunkter:

1. Mastodon
2. Raised Fist
3. Meshuggah
4. Entombed
5. Mustasch